Julen närmar sig med stormsteg och så även julklappshysterin.
Vad ska bli årets julklapp? En platt TV, Nintendo Wii, eller en matta
full av spetsiga piggar som ska stimulera både det ena och andra...
Själv så har jag fått årets julklapp vilket är ett nytt arbete.
Ser fram emot att efter årsskiftet kunna gå till arbetet enligt
ett på förhand bestämt schema och inte behöva stå till förfogande för
landstingets dåliga personalförfogande...

Trevlig fortsättning på December!

Lite uppdatering

Så har då hösten kommit på allvar och vintern gör snart sitt antågande.
För er som undrar så har de två tidigare så ståndaktiga strandstolarna decimerats och är nu bara en.
Tyvärr har jag ej hunnit med att uppdatera bilderna i den takt som jag hade för intetion att göra men misströsta inte det kommer mera...

För er som är intresserade så är det idag "släppefest" för nya boken hos boklarssons.
Kolla in på www.boklarssons.se

=O)

En paj kan förgylla i höstmörkret

Tänkte att det kunde behövas lite gott i höstmörkret...

Äpple och blåbärspaj med pecannötsmulor

12 bitar

Smulpajdeg
2 ½ del vetemjöl
2 dl pecannötter grovt hackade
½ dl farinsocker
½ dl socker
100 gram smör kallt, skuret i tärningar

Värm ungen till 200 grader. Blanda hastigt ihop alla ingredienser till smulpajdegen i en bunke till en grynig massa. Strö hälften av blandningen i en pajform med hel botten ca 28 cm i diameter., och platta till något. Grädda 6-7 minuter. Ta ut formen och sänk värmen till 175 grader.

FYLLNING
4 äpplen
2 dl blåbär
2 msk socker
1 tsk vaniljsocker
½ msk potaismjöl
2 msk lönnsirap eller ljus sirap att ringla över

Skala och kärna ur äpplena, skär dem i klyftor och lägg i pajformen i ett cirkelmönster. Lägg blåbären i en skål och strö över socker, vaniljsocker och potatismjöl. Vänd runt blåbären och strö ut dem över äpplena. Strö ut resten av smulpajdegen och grädda i cirka 25 minuter.
Ta ut pajen.
Ringla över lönnsirap eller ljus sirap och servera med vaniljvisp, lättvispad grädde eller blåbärsparfait.

Nu är hösten kommen, nu är hösten här...

Ensam ligger bryggan kvar med sina ben stående i vattnet.

Inga nakna fötter hörs längre springande längs den

brädbeklädda catwalken ut i vattnet.

Men den väntar trogetkvar tills nästa säsong.

Naturens egen idé om ett skumbad kanske.

Mmmm... Inbjudande...

Än lever de sista spåren av sommaren kvar.

Naturen är på väg att skifta färg på sin skrud

och klä sig i höstens gråa accessoarer..

Ensam utan sin forna partner står strandstolen

kvar bland sten och tång.

Kanske saknar den de förut så solvarma bakdelarna

som brukade värma dess sittbräde eller kanske

njuter den av sin ensamhet i höstrusket.

Hösten fortsätter sitt intågande

Som ett sista vagt minne av den svunna

sommaren ligger maneterna i vattenbrynet

uppspolade av den senaste höststormen.

Det finns dock de som fortfarande trotsar

de bistra temperaturerna.

Själv längtar jag efter nästa sommars liv-

givande värme.

Nu när man är arbetslös får man roa sig med

små medel...

Kanske göra lite reklam för kommande serier...

En solig höstdag vid kusten

Hösten har kommit på allvar båtarna dras upp

på land. Dags för vintervila tycks de tänka och

kanske ligger de där och längtar efter nästa

säsong.

Där det förut var strand är det numera berg.

Havet har bidragit till strandlinjens nya färg.

Tänk om stenar kunde tala.

Den tanken har nog många tänkt.

Men det finns en naturlig förklaring

då naturen ej en mun dem har skänkt.

En svunnen sommar

Så är de lata dagarna vid stranden över för den här säsongen. Sensommaren lyser med sin frånvaro och kvar står bara ett par kvarglömda strandstolar som väntar förhoppningsfullt på nya besökare som ska komma och nöta sina badklädesbakdelar mot det vindpinade träet.

Så många barn med nakna fötter

som sprungit genom vattenbrynet plaskande

med sand mellan tårna och en Puckstång i handen

medan föräldrarna legat en bit upp och bättrat

på sin flagnande solariesolbränna.

Nu har värmen lagt sig och vattnet drar sig

tillbaka inför nästa säsong

Med väldig kraft kastar sig vågorna gång efter

annan mot stranden för att till sist åter rulla

tillbaka ut i havet. Människans krafter är

omätbara jämfört med naturens.

Vart tog barnet vägen som förut lekte så ystert i

sanden med sin hink och sin spade.

Hinken är sedan länge bortspolad av havets

vågor och kvar ligger endast en kvarglömd blå spade.

Kanske väntar den på att ägaren ska hitta den igen och

fortsätta sin ystra lek eller kanske har den givit upp

och insett att leken är förbi.